Norsk barnehagekö, eller: planekonomi fungerar inte
Före stortingsvalet 2005 lovade SV-ledaren Kristin Halvorsen, numera även Norges finansminister, att "[...]det skal være full [barnehage*]dekning i løpet av 2007 og i 2008 skal alle som ønsker det, få plass innen tre måneder etter at søknaden er sendt" (Kristin Halvorsen på norska TV2 i augusti 2005, citerat i valborgsmässoaftons pappersupplaga av VG).
Detta var, vad jag har förstått, ett av den rödgröna koalitionens, numera regeringen Stoltenberg II, viktigaste vallöften. Om jag inte missminner mig så lovade Halvorsen till och med att hon skulle avgå om inte löftet uppfylldes. Sedan dess har hon emellertid tagit tillbaka löftet om att avgå, tyvärr.
På valborgsmässoafton rapporterade VG, i sin pappersupplaga, om att "teknologibyen Kongsberg som skriker etter arbeidskraft, ikke er i nærheten av full barnehagedekning". Detsamma gäller även, enligt VG, Bergen, Oslo och Harstad. Sedan förra året har barnehagekön i Kongsberg vuxit, från 41 barn förra året till 134 barn nu. Detta i en Ap-styrd kommun, i det rödgröna Norge.
Detta är nu inte särskilt underligt. Politiker lovar runt och håller tunt, och fallet med den norska barnehagekön är ytterligare ett bevis för att planekonomi inte fungerar. Nämnda kö är ett av många politikermisslyckanden.
Låt mig göra en jämförelse: blöjor produceras av privata företag och säljs på marknaden. Det är ingen i Norge som inte kan få tag på blöjor, och dessutom billigt. Barnehageplatser fördelas enligt den planekonomiska köprincipen, och många småbarnsföräldrar i Norge får ingen sådan plats. Nu kanske någon tänker "man kan inte jämföra blöjor och barn". Men du kan stanna där.
För det första jämför jag inte blöjor och barn. Jag jämför tillgången på blöjor med tillgången på barnehageplatser. För det andra är principen densamma, oavsett vad det handlar om. Marknadsekonomi fungerar, planekonomi fungerar inte.
I västvärlden produceras och säljs bröd via marknaden, och det råder ingen brödbrist. I Nordkorea sköts allt, inklusive brödproduktion och -försäljning, av staten, och nordkoreanerna svälter ihjäl.
Men för att återvända till de norska barnehagarna: skulle marknaden fixa biffen? Otvivelaktigt! Marknaden fungerar enligt enkla principer, som prismekanismen och incitament. På marknaden får du det du betalar för, oavsett om det är bröd, blöjor, bostäder eller barnehageplatser.
I ett planekonomiskt system** hävdar staten (läs: politikerna) att "folket" får saker gratis, som annars hade kostat skjortan på marknaden (vilket inte stämmer, den fria marknadens konkurrens leder till lägre priser och högre kvalitet). Det som i själva verket sker är att planekonomiska system skapar köer och bristsituationer. Det gäller såväl barnehageplatser i Norge, som bostäder i Sverige och bröd i Nordkorea.
Ett faktum som inte bör glömmas är att den offentliga sektorn i Norge (i likhet med i andra länder) lider av stora rekryteringsproblem, av det enkla skälet att den privata sektorn betalar bättre. Ytterligare ett bevis för marknadsekonomins överlägsenhet över planekonomin.
*Barnehage = dagis
** Jag påstår inte att Norge är en planekonomi, men att det finns planekonomiska inslag.
Detta var, vad jag har förstått, ett av den rödgröna koalitionens, numera regeringen Stoltenberg II, viktigaste vallöften. Om jag inte missminner mig så lovade Halvorsen till och med att hon skulle avgå om inte löftet uppfylldes. Sedan dess har hon emellertid tagit tillbaka löftet om att avgå, tyvärr.
På valborgsmässoafton rapporterade VG, i sin pappersupplaga, om att "teknologibyen Kongsberg som skriker etter arbeidskraft, ikke er i nærheten av full barnehagedekning". Detsamma gäller även, enligt VG, Bergen, Oslo och Harstad. Sedan förra året har barnehagekön i Kongsberg vuxit, från 41 barn förra året till 134 barn nu. Detta i en Ap-styrd kommun, i det rödgröna Norge.
Detta är nu inte särskilt underligt. Politiker lovar runt och håller tunt, och fallet med den norska barnehagekön är ytterligare ett bevis för att planekonomi inte fungerar. Nämnda kö är ett av många politikermisslyckanden.
Låt mig göra en jämförelse: blöjor produceras av privata företag och säljs på marknaden. Det är ingen i Norge som inte kan få tag på blöjor, och dessutom billigt. Barnehageplatser fördelas enligt den planekonomiska köprincipen, och många småbarnsföräldrar i Norge får ingen sådan plats. Nu kanske någon tänker "man kan inte jämföra blöjor och barn". Men du kan stanna där.
För det första jämför jag inte blöjor och barn. Jag jämför tillgången på blöjor med tillgången på barnehageplatser. För det andra är principen densamma, oavsett vad det handlar om. Marknadsekonomi fungerar, planekonomi fungerar inte.
I västvärlden produceras och säljs bröd via marknaden, och det råder ingen brödbrist. I Nordkorea sköts allt, inklusive brödproduktion och -försäljning, av staten, och nordkoreanerna svälter ihjäl.
Men för att återvända till de norska barnehagarna: skulle marknaden fixa biffen? Otvivelaktigt! Marknaden fungerar enligt enkla principer, som prismekanismen och incitament. På marknaden får du det du betalar för, oavsett om det är bröd, blöjor, bostäder eller barnehageplatser.
I ett planekonomiskt system** hävdar staten (läs: politikerna) att "folket" får saker gratis, som annars hade kostat skjortan på marknaden (vilket inte stämmer, den fria marknadens konkurrens leder till lägre priser och högre kvalitet). Det som i själva verket sker är att planekonomiska system skapar köer och bristsituationer. Det gäller såväl barnehageplatser i Norge, som bostäder i Sverige och bröd i Nordkorea.
Ett faktum som inte bör glömmas är att den offentliga sektorn i Norge (i likhet med i andra länder) lider av stora rekryteringsproblem, av det enkla skälet att den privata sektorn betalar bättre. Ytterligare ett bevis för marknadsekonomins överlägsenhet över planekonomin.
*Barnehage = dagis
** Jag påstår inte att Norge är en planekonomi, men att det finns planekonomiska inslag.
Labels: barnehage, Kristin Halvorsen, planekonomi, SV, vallöften
posted by Johan R. Sjöberg at 9:27 PM
2 Comments:
Jeg er i de store trekk enig i refleksjonene når det gjelder planøkonomi.
Imidlertid anbefaler jeg prinsipalt betegnelsen kindergulag, et begrep hvis opprinnelse er noe annerledes, men dog treffende.
Subsidiært anbefaler jeg barnehave, som er konservativt riksmål, og såvidt jeg vet "forbudt" i statsnorsk.
Den ærede statsråd Halvorsen, som – før hun ble statsråd – lovet kindergulagsplass til alle, må gjerne innfinne seg i et kindergulag – istedenfor i statsrådssalen bak rytterstatuen av Karl Johan – hver fredag. Gjerne på andre tidspunkter også.
Ja, jag väljer medvetet att inte taga ställning till nyttan eller onyttan av att placera barnen i barnehage/kindergulag, men jag kan nämna att jag inte tillbringat min uppväxt i en dylik institution.
Post a Comment
<< Home