Fredrik Reinfeldts betalningsmoral

Jag har en kompis* som arbetar i kundtjänsten hos Sveriges statsministers, Fredrik Reinfeldt, bredbandsoperatör. Av någon orsak (slarv, glömska, nonchalans?) så hade inte Reinfeldt betalat för sin bredbandsuppkoppling, och följaktligen fått den avstängd**.

Enligt min kompis skall först Fredrik Reinfeldt ha ringt till kundtjänsten och hotat med att blanda in utrikesdepartementets jurister, och därefter skall statsministerns fru, Filippa Reinfeldt ha ringt upp och påtalat vikten av att landets statsminister har ett fungerande bredband i sitt hem.

Min kompis skall ha svarat någonting i stil med: "han får vad han betalar för. Om han inte betalar får han inget bredband. Vi behandlar alla kunder lika." Helt obetalbart svar!

Lita aldrig på en politiker...

*Som ni säkert förstår, har jag lovat min kompis att han skall förbli anonym.
**Jag är en sådan person som tidigare visat bristande betalningsmoral, bl. a. för bredband. Jag vet att det är en lång process innan bredbandet de facto blir avstängt. Därför tror jag, att om det är nonchalans/slarv som är förklaringen till den uteblivna betalningen, så är nonchalansen/slarvet inte av ringa grad.

Party politics will not lead to anarchy

I have been a libertarian/market anarchist since the spring of 2001, when I was 23 years old. Back then, I was active in Moderata Ungdomsförbundet, the youth organization of Sweden's conservative party, Moderata samlingspartiet.

I then believed that anarchy could evolve from political reforms, i.e. that politicians (that is, the right politicians), would eventually make themselves unnecessary by deregulating society, selling or handing out government property into private hands, and more or less abolishing the state through a legislative act of parliament.

I was wrong. I spent eight years (1995-2003), being active in party politics. Someone might call this a waste of time. I would not go that far. Granted, trying to persuade people to vote for Moderata samlingspartiet, and trying to recruit new members was a waste of time. But my activism in youth politics also exposed me to libertarianism/anarchism and it exposed me to libertarians (both minarchists and anarchists). It gave me ideological input, and I had interesting discussions with many libertarians and others.

However, on the issue of whether anarchy can be declared by an act of parliament, I eventually realized that it is naïve to think so. That is for a simple reason. Party politics attracts people who seek power, and for those people, power goes before principles. Those active in party politics who are not power freaks are not interested in positions, and in a way, they serve as useful idiots for the power freaks (I was a useful idiot).

Political parties are, in a way, supplying opinions and politics on a market. This market is different from other markets, though, because there is a limit, which is the same as the number of seats available in the governing bodies. This means that parties will assume popular opinions, rather than challenging them. This tendency will effect all political parties who gain power. Some examples of this is the Swedish Moderata samlingspartiet, British Labour Party, Republican Party (US), and recently also the British Conservative Party.

As long as a party is a small movement, it can stand firmly by its principles. But when it gains support and thereby power, it starts to attract power freaks, and, as mentioned above, they care less for principles and more for power. If they notice that their ideas (in case they have any) are not well enough by the voters, they will modify, or change, their message in order to attract more support and gain more power.* Sweden's new prime minister, Fredrik Reinfeldt, is a master of this art.

Parliament will never give us anarchy, because the power freaks want to keep their power.

*This point was made by David D. Friedman in "Machinery of Freedom", where he predicted what now has happened to the Libertarian Party (US).

Överraskad socialist

I förra veckans A-magasinet, som medföljer som bilaga i Aftenpostens morgonutgåva varje fredag, finns en stor artikel om Norges finansminister Kristin Halvorsen (SV). I artikeln kommenterar hon att Dagens Næringsliv påstår att Sveriges nye statsminister, Fredrik Reinfeldt (m), vill sälja statliga ägarandelar för 200 miljarder: "Hva skal vi gjøre da? Kjøpe oss opp i Sverige! Fy flate!"

Det kanske kommer som en överraskning till socialisten Halvorsen, men en viktig del i "borgerligt" tänkande är att staten inte bör driva företag.

Borgerlig regering i Sverige

Inledning

Det omöjliga skedde: riksdagsvalet i Sverige ledde till en borgerlig majoritet i riksdagen. Därmed försvinner Göran Perssons maktgrund, och han begärde att få avgå som statsminister.

Det förefaller vara klart att Sverige får Fredrik Reinfeldt (m) som statsminister. Göran Persson sade i ett tal på valnatten att han aldrig skulle "acceptera högerns systemskifte". Ständigt denna klasskampsretorik, särskilt när sossarna blir desperata. Norges största morgontidning, Aftenposten skrev strax före det svenska valet att Göran Persson i valkampanjen använde sig av en klasskampsretorik som inte har hörts i Norge på flera decennier (och detta skriver man i den så kallade sista sovjetstaten).

Men blir det något systemskifte?

Tillåt mig att tvivla. Jag tror att regeringen Reinfeldt kommer att genomföra en del ändringar i de svenska bidragssystemen, och en del skattesänkningar. Men Alliansen gick ju till val på ett program som i ordets rätta bemärkelse var moderat (det vill säga sansat). Något systemskifte blir det inte. Det blir sänkta ersättningsnivåer, fler karensdagar, sänkt arbetsgivaravgift, och sänkta skatter. Det i sig kan nog räcka för att få hjulen att snurra lite bättre i Sverige, och få fler svenskar i jobb, och färre på socialkontoren. Men LO har ju hotat att lamslå landet, och det kan de säkert lyckas med. Sverige behöver, som någon annan bloggare skrev, en Thatcher.

Reservation

Jag röstade inte i riksdagsvalet. Dels är jag inte längre bosatt i Sverige (även om jag är svensk medborgare), och ansåg inte det svenska valet vara min angelägenhet, dels är jag skeptisk, minst sagt, till att ge makthavarna min sanktion genom en aktiv handling, det vill säga genom att rösta.

Visst finns det de som citerar en gammal grek (var det Sokrates?): Den som inte bryr sig om politik blir styrd av dårar. Men det blir man ju i alla fall..