Förmynderi

I Oslostadsdelen Grünerløkka har lokalpolitikerna (från samtliga partier, från Rød Valgallianse till Fremskrittspartiet) bett näringslivet om att avlägsna alla spelautomater från stadsdelen. Orsaken är förstås enkel: politikerna är, i likhet med många andra, bekymrade över spelberoendet.

Visst kan man bekymra sig över det. Man ser spelautomater överallt i Oslo. Men att politiker "ber" näringslivet att göra ditt eller datt är helt förkastligt.

Men det är ju för deras eget bästa...

Ja, kanske det. Men antingen är man för frihet eller så är man för förmynderi. För dessa två är inte förenliga. För folks bästa kan politiker förbjuda spel, alkohol, tobak, snabbmat och dokusåpor. Men det är ett faktum att detta är förmynderi, och som frihetligt sinnad motsätter jag mig det. Vad jag gör är mitt ansvar, och ingen annans, och detsamma gäller alla vuxna (icke förståndshandikappade) människor.

Behövs staten?

Det beror naturligtvis på vilka mål man har. Men om man vill ha ett civiliserat samhälle så behövs inte staten.

Vad är definitionen på en stat?

Min definition av staten är att en stat är en "politisk-territoriell organisation med vålds- och lagstiftningsmonopol". Staten är den enda organisation som antas vara berättigad att utöva våld och tvång. Jag håller dock inte med. Om man anser att individen är fri, och att det är fel att utöva våld och tvång gentemot andra (annat än i självförsvar), så har det faktiskt ingen betydelse om detta våld och tvång utövas av enskilda brottslingar, gäng, eller av staten. Makten kommer ur en gevärspipa, som ordförande Mao i Kina sade.

Vem skall hindra folk från att plundra, mörda och våldta?

För det behövs ingen stat. Fria individer kan välja att ingå olika former av kontrakt som reglerar vad som är och inte är tillåtet i givna geografiska områden. Dessa avtal kan uppstå helt utan statligt tvång, helt enkelt för att de som ingår avtalen tjänar på att avtalen hålls. Dessa avtal kan även stadga vem som skall döma vid avtalsbrott. Privata domstolar och fredsdomare får sin auktoritet genom samtycket från de som ingår i de organisationer som de får i uppdrag att döma åt. Varianter av detta system har förekommit historiskt, bland annat på Irland (före den engelska erövringen) och på Island (före den danska erövringen), samt i den amerikanska västern, som inte alls var så vild, som senare generationer inbillar sig.

Hur skall detta finansieras?

Det är upp till de som ingår avtalen. Man kan dock gissa på att parterna betalar en "premie", men det går inte att förutspå framtiden. Det finns många olika sätt att organisera detta på, utan att involvera tvång.

Om det är ett civiliserat samhälle som eftersträvas, så behövs inte staten. Staten är snarare ett hinder för detta ändamål (jag kommer att skriva om staternas förbrytelser i ett senare inlägg).

Frimarknadsanarki?

Jag är anarkokapitalist, eller frimarknadsanarkist. Tidigare använde jag begreppet marknadsanarkist, men för att klargöra att jag är för en helt fri marknad har jag lagt till ordet "fri". En marknad kan ju vara reglerad.

Vad går det ut på?

Min ideologi går ut på att jag vill slippa tvång (det vill säga våld eller hot om våld), och att jag i gengäld är beredd att inte utöva tvång gentemot andra. Jag ser inte detta som en av Gud eller naturen given rätt, då jag inte är anhängare av några rättighetsteorier, till skillnad från många andra anarkokapitalister, som t. ex. numera avlidne Murray Rothbard, utan helt enkelt som en grundläggande premiss för ett civiliserat samhälle.

En av mina utgångspunkter är att människor inte vill bli tvingade. Vi vill göra saker av fri vilja. Min ideologi är dock inte beroende av att detta stämmer för alla. Personer som vill bli tvingade, är fria att söka tvång, så länge jag inte tvingas att delta.

För att få ett civiliserat umgänge människor emellan måste liv, frihet och egendom respekteras. Lev och låt leva.

Av denna orsak kommer staten alltid att vara folkets naturliga fiende, för att citera den ryske 1800-talsanarkisten Michail Bakunin. För som jag definierar en stat så är staten organiserat våld och tvång. För att kunna fungera behöver staten inkomster, vilket staten i regel får endera genom skatteindrivning (=stöld), eller genom avgifter på av staten monopoliserad verksamhet (=tvång). För att kunna upprätthålla sin auktoritet tvingar staten sig på enskilda individer. Jag får inte välja om jag vill vara medlem i denna organisation, kallad staten. Jag kan inte begära utträde ur staten. Staten beslutar över mitt liv, min frihet, och min egendom. Därför kommer jag aldrig kunna försvara staten.

De enda system jag kan godta som rättfärdiga, är system som bygger på alla deltagares fria vilja. Om folk vill ha socialism så är det helt ok, förutsatt att samtliga deltagare deltar frivilligt, och att envar kan säga upp kontraktet, och utträda ur systemet, om de så önskar. Allt mänskligt samarbete måste basera sig på frivilligt samarbete.

Borgerlig regering i Sverige

Inledning

Det omöjliga skedde: riksdagsvalet i Sverige ledde till en borgerlig majoritet i riksdagen. Därmed försvinner Göran Perssons maktgrund, och han begärde att få avgå som statsminister.

Det förefaller vara klart att Sverige får Fredrik Reinfeldt (m) som statsminister. Göran Persson sade i ett tal på valnatten att han aldrig skulle "acceptera högerns systemskifte". Ständigt denna klasskampsretorik, särskilt när sossarna blir desperata. Norges största morgontidning, Aftenposten skrev strax före det svenska valet att Göran Persson i valkampanjen använde sig av en klasskampsretorik som inte har hörts i Norge på flera decennier (och detta skriver man i den så kallade sista sovjetstaten).

Men blir det något systemskifte?

Tillåt mig att tvivla. Jag tror att regeringen Reinfeldt kommer att genomföra en del ändringar i de svenska bidragssystemen, och en del skattesänkningar. Men Alliansen gick ju till val på ett program som i ordets rätta bemärkelse var moderat (det vill säga sansat). Något systemskifte blir det inte. Det blir sänkta ersättningsnivåer, fler karensdagar, sänkt arbetsgivaravgift, och sänkta skatter. Det i sig kan nog räcka för att få hjulen att snurra lite bättre i Sverige, och få fler svenskar i jobb, och färre på socialkontoren. Men LO har ju hotat att lamslå landet, och det kan de säkert lyckas med. Sverige behöver, som någon annan bloggare skrev, en Thatcher.

Reservation

Jag röstade inte i riksdagsvalet. Dels är jag inte längre bosatt i Sverige (även om jag är svensk medborgare), och ansåg inte det svenska valet vara min angelägenhet, dels är jag skeptisk, minst sagt, till att ge makthavarna min sanktion genom en aktiv handling, det vill säga genom att rösta.

Visst finns det de som citerar en gammal grek (var det Sokrates?): Den som inte bryr sig om politik blir styrd av dårar. Men det blir man ju i alla fall..

Javel.

Javel. Då var jag bloggare då. Bättre sent än aldrig sägs det ju.

Så, vad är vitsen med detta, och vad är vitsen med namnet på bloggen? Medvetet valde jag ett politiskt/ideologiskt namn, då min politiska ideologi - någon variant av (fri)marknadsanarki/anarkokapitalism - är något som jag ofta tänker på.

Jag kanske borde backa lite, och presentera mig. Jag är en svensk invandrare i Oslo. Jag flyttade till Oslo i smällkall vinter, den 6 februari 2006. Numera jobbar jag med marknadsundersökningar hos Tns gallup. Det vill säga, jag är telefonintervjuare. Det är inte världens roligaste jobb, men det ger mig mat och husrum, i alla fall.

Jag har inte planerat att jobba kvar där för evigt, men som det känns just nu blir jag nog kvar till början av nästa år. Min plan är att ta truckförarkort i januari eller februari. Det kostar ca 3500 NOK, men det är det värt. Det finns många lagerjobb, men nästan alltid vill de att man skall truckförarkort (vilket jag inte har), och de är relativt välbetalda. Grundlönen ligger på ca 130 NOK/timme, men sedan får man en massa tillägg också, så jag räknar med att kunna tjäna 200 NOK/timme när jag väl får jobb i den branschen. Det är kanske inte så intellektuellt, men det är inte det viktiga för mig. För mig är ett jobb någonting man gör för att man får betalt för det. Jag vill inte ha ett jobb som hobby, utan som levebröd.

And now to something more important....

Det viktigaste i mitt liv, nämligen. Anneli är viktigast i mitt liv. Hon är kvinnan i mitt liv. Hon bor 1500 km från mig dock, nära Nordpolen ;-) (skämtar bara, älskling). Så vi träffas inte så ofta. Det är tråkigt, men det är underbart när vi träffas. Nästa gång vi träffas blir över en helg i Uppsala, hos en bekant till mig, om en månad. Den som väntar på någonting gott...

Jag har känt henne i fyra år nu. Från allra första början kände jag att det var någonting speciellt med henne. Hon tar fram det bästa i mig.